Valet i september 2006

SSIs gränsvärde ger alltså inget skydd mot den ökade risken för cancer eller mot mikrovågssyndromet - sömnstörningar, huvudvärk, yrsel, hjärtbesvär mm - som visats i de sex nu tillgängliga studierna av hälsotillstånd i närhet av mobilmaster (se forskningssammanställning nedan till vänster) och som mängder av människor rapporterar om från hela västvärlden.

Inom parantes bör nämnas att kommunens tillsynsansvar inte alls är beroende av om verksamheten definieras som miljöfarlig eller ej. Då det rör sig om risker som kan orsaka olägenhet för människors hälsa kan kommunen alltid utöva tillsyn enligt 4 § 3 st i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken och punkten B14 i dess bilaga. Denna bestämmelse åberopades dock inte av kommunen och beaktades därför inte av miljööverdomstolen. Av denna anledning prövade domstolen frågan om verksamheten skall betecknas som miljöfarlig.

Enligt MB 9:1, 3 st är det tillräckligt att användningen av en anläggning kan medföra olägenhet för omgivningen för att den skall definieras som miljöfarlig verksamhet. Frågan var alltså om driften av en basstation kan anses medföra olägenhet för omgivningen. Vad som avses med en olägenhet för människors hälsa definieras närmare i MB 9:3.

I denna fråga uttalade sig miljööverdomstolen på följande sätt: ”Vidare finns det risk för att mobilmasterna ger upphov till psykisk oro hos närboende, vilket i sig är tillräckligt för att master skall kunna anses medföra olägenhet för omgivningen enligt 9 kap. 1 § 3 miljöbalken.”

Detta uttalande ligger helt i linje med vad som anges i motiven till MB 9:3 och den tidigare praxis som tillämpats enligt miljöbalkens föregångare; miljö- och hälsoskyddslagarna. Socialstyrelsen har dock i olika sammanhang påstått att oro för strålning från basstationer inte kan utgöra en sådan olägenhet för människors hälsa som avses i miljöbalken. Genom sitt avgörande har nu miljööverdomstolen kommit fram till en annan slutsats.

För att miljöbalkens försiktighetsprincip skall kunna användas för att ställa åtgärdskrav på en teleoperatör är det två rekvisit som skall vara uppfyllda.

Det skall finnas skäl att anta att verksamheten kan medföra olägenhet för människors hälsa och kravet får inte anses vara orimligt då nyttan med åtgärden ställs i relation till kostnaderna.

Än så länge har inga åtgärdskrav riktas mot teleoperatörerna med anledning av den oro för hälsorisker som många känner då en basstation placeras i närheten av deras bostad. Orsaken till detta ligger mycket i Socialstyrelsens felaktiga uttalande. Med anledning av miljööverdomstolens ställningstagande har nu förutsättningarna ändrats för bedömningen av rekvisit 1 ovan.

Utgången i målet blev att miljööverdomstolen upphävde miljödomstolens dom, vilket innebär att teleoperatörerna skall följa kommunens förläggande om att redovisa basstationernas placering.

Kungsbacka den 14 oktober 2005
Mats Dämvik

Mjönes har huvudansvaret för att Sveriges invånare inte ska skadas av elektromagnetisk strålning. Observera att han säger "ingen anledning att misstänka". Jag vet att han känner till sex epidemiologiska "maststudier" som alla visar på försämringar i hälsotillståndet i relation till hur hög strålning man får in i sin bostad. Två studier visar på ökad cancerrisk, de övriga visar på sömnstörningar, depression, hjärtproblem, med mera. Symtomen överensstämmer väl med utbrändhetssymtom. Jag tycker att sex studier ger mer än anledning att misstänka. Det ger skäl att verkligen ta elektrosmogens problem på allvar.

Mjönes vet också att det finns studier på människoceller och djur som visar att även låga doser har genotoxisk effekt. Och sist men inte minst har Mjönes talat med personer som känner på sin bara kropp det obehag som mobilstrålningen orsakar.

Att Mjönes påstår att det inte finns anledning att oroa sig är verkligt oroande. SSI som vi betalar för med våra skattepengar använder sina medel för att desinformera oss så att mobilbranschen kan håva in mer pengar innan det blir dags för skadeståndsärenden att ta vid. Men tyvärr blir det nog inga större skadestånd eftersom försäkringsbranschen dragit sig ut för länge sedan. När dom fick nys om studier som visade att kycklingembryon dog eller blev missbildade av strålning från en mobiltelefon, då slutade de försäkra för personskador av mobilstrålning.

Wiens läkarförbund gick nyligen ut och sa att inga barn under 16 år bör använda mobiltelefon. Mer än tusen läkare i Tyskland ser alltfler sjukdomstillstånd som de relaterar till den ökade strålningen.

Tysklands SSI gick nyligen ut och varnade för den trådlösa telefonen du har hemma. Och vårt svenska SSI har stoppat huvudet i sanden.

Siv Gustafsson, Hudiksvall

Inte bara risken för strålning, utan också s.k psykisk immission faller under begreppet miljöfarlig verksamhet. Också detta var gällande rätt redan under miljöskyddslagen. Märkligt nog begrep inte miljödomstolen i Växjö detta när Landskrona miljönämnd begärde in uppgifter om master för att kunna bedriva tillsyn. Miljööverdomstolen rättade till detta i en dom 12 oktober 2005 (i mål nr M 7485-04).

Jo i sommar har jag kommit att åka runt rätt mycket på våra vägar, och jag är väl inte ensam om att ha drabbats av en beredskapskänsla. Det verkar som Sverige rustar för krig. För var man än befinner sig så avtecknar sig väldiga radarmaster mot skyn. Överallt.

Det är förstås 3G-master det handlar om, utan någon militärbas i berget under. Och jag skulle kanske inte noterat den här radikala omvandlingen av vårt landskap om jag inte vetat hur tätt dom måste stå för att 99,98% av landets yta ska täckas in av strålningen från dessa master. Det har jag läst om i Mona Nilsson och Marica Lindblads debattbok ”Spelet om 3G”, som inleds med berättelsen om den märkliga upphandlingen, där Post- och Telestyrelsen, utan att Riksdagen fattat något formellt beslut, begärde in offerter av telebolagen, offerter som alltså skulle erbjuda denna osannolikt orealistiska täckningsgrad 99,98% av Sveriges yta. Alltså i princip möjlighet att sitta på Kebnekaises topp med en popvideo på sin 3G-telefon. Ni minns kanske också att Telia sensationellt hamnade utanför dealen, men senare lyckades manövrera sig upp på 3G-tåget bakvägen.

Och nu, när offertlöftena från telebolagen ska infrias, då den där besvärliga, glest befolkade nordvästra halvan av landet ska mastbetäckas, ja då blir det liksom inte riktigt som företagen sagt.

Och det är väl en sak, för det handlar ju om Sveriges ekonomi. Varje mast är flera jobb. Det måste gå bra för Ericsson, annars går det dåligt i nästa val.

Och nu, när masterna väl står där, över hela Europa också förstås, då visar det sig att 3G-strålning är nåt annat än GSM, att människor i närheten drabbas av yrsel, huvudvärk, illamående och i dom värsta fallen onormalt mycket cancer. Lindblad och Nilssons bok radar upp svenska och utländska rapporter om det som vi lärt känna som symptom på elallergi, om man nu inte representerar Statens Strålskyddssinstitut eller Socialstyrelsen, som gärna ser det som elhypokondri. För dom medicinska larmrapporterna från olika delar av den mobiltäckta världen är just nu ute på slagfältet i ett tvättäkta informationskrig.

Boken ger en lång rad både skrämmande och komiska exempel på hur effektiv desinformationsbranschen blivit, ja frågan är om den inte gått om våra vanliga mediers journalistiska kapacitet. Det är faktiskt ganska lätt att bara påstå saker och få det tryckt, att misskreditera sönder en forskningsrapport, eller sluta betala forskare som får fel resultat. Det krävs bara lite uppbackning, och i telecombranschen är konsultpengar inte problemet.

Men, det är väl så det är. Våra gamla industriers svanesånger har ekat ut, och vi har väl inte så mycket annat å göra än å bygga ut nya kommunikationsnät, för att driva vår ekonomi vidare. Det finns en passage i grundlagen som kallas försiktighetsprincipen. Den går ut på att man inte ska införa någon radikal förändring av miljön, om man inte kan garantera människornas hälsa.

Men den där principen tycks ha hamnat i en blind fläck. Det är som ett kommunalråd sa i tv:
- "Det får man väl se när man byggt masten om den är störande eller ej!"
Ja!

Hittills har det bara gjorts en studie över 3G-strålningens effekter på människor, den gjordes i Holland av teleföretagen själva, och förargligt nog visade den negativa hälsoeffekter, långt under gränsvärdena och redan efter kort tid.

Så om det skulle vara så att larmrapporterna är sanna, att det utbyggda 3G-nätet inom kort kommer att ge oss obotliga hjärnskador. Tja, då har vi alltså - snabbare än väntat, måste jag säga - rusat rätt ner i undergången, tjohej.

Men, det får vi ju se då.
Karsten Thurfjell