Trycket ökade under 1999. Ramqvist sade i april 1999 att "förtroendet är i botten". Industrin varnade för att Sverige skulle tappa sin världsledande position inom teleområdet. I november 1999 sade Ericssons VD Kurt Hellström till Dagens Industri: "Finland har redan delat ut licenserna. Här hemma segas det. Vi måste få ut licenserna nu".

De företag som ansökte om licenser skulle ange hur stor täckning de ska ha uppnått år 2003, 2006 respektive 2009. Sedan fick de poäng efter hur stor del av befolkningen som nätet täckte och takten i utbyggnaden.

Fyra operatör tilldelades licenser den 16 december 2000: Vodafone, Tele2, Orange och Hi3G. Tävlingsupplägget uppmuntrade till överdrifter, missgynnade ärlighet och gynnade företag som genomskådat spelet och var skrupelfria. Telia och Utfors, som gjorde avvägningar mellan nyttan och kostnader, blev utan licens. Företaget Hi3G registrerades hos Patent- och Registreringsverket dagen innan de lämnade in sin ansökning till PTS. Wallenbergs Hi3G hade på en natt uppnått en kompetens som Telia hade byggt upp under 10 år! Tjänstemännen på PTS hade imponerats av den elva man starka uppvaktningen från Hi3G, med bl.a. Björn Svedberg, Marcus Wallenberg samt pr- och lobbyfirman KREAB. En månad efter licenstilldelningen hade företaget endast 3 anställda, elvamannadelegationen till trots.

Post & Telestyrelsen hävdar att avtalet med operatörerna som innebär att 99,98% av det glest befolkade Sverige ska täckas med 3G till slutet av år 2003, är i enlighet med telelagen (1993:597). I den står det att "enskilda och myndigheter ska få tillgång till effektiva telekommunikationer till lägsta möjliga samhällskostnad". De allra flesta i Sverige torde knappast motsätta sig att få tillgång till traditionell, trådbunden telefoni. Det är något som alla efterfrågar.

Men mängder av människor i Sverige motsätter sig utbyggnaden av 3G, framförallt på grund av strålningsriskerna, och anser den t.o.m. vara ett övergrepp. I Nacka kommun utanför Stockholm har nästan 2.200 människor skrivit på en protestlista mot utbyggnaden, i Sunne nästan 2.000, för att ta några exempel. Hänvisningen till telelagen kan starkt ifrågasättas, eftersom den förutsätter att det finns en efterfrågan. Telelagen från 1993 säger inte att människor i Sverige mot sin vilja, och oavsett om det finns efterfrågan eller inte, skall påtvingas nya former av telekommunikationer, såsom rörliga bilder i mobilen.

3G-utbyggnaden, som innebär att 99,98% av svenska befolkningen täcks av 3G, är resultatet av att företagen bjöd över varandra i tävlingen om licenserna. Den som bjöd mest och snabbast vann. Tävlingsreglerna hade några tjänstemän på PTS formulerat, med hänvisning till telelagen som uttolkats på ett gynnsamt sätt för telekomindustrin. Förslaget till tävlingsregler fick framförallt näringslivet yttra sig över, vilket framgår av den lista över remissinstanser som förslaget skickats ut till. Det mesta pekar på att de samhällsekonomiska kostnaderna för 3G blir astronomiska, i stället för lägsta möjliga kostnad enligt telelagen. Ingen kalkyl gjordes inom PTS där kostnaderna för samhället ställdes i relation till den förväntade nyttan. PTS hävdar att man visst gjorde en samhällsekonomisk kalkyl, men den finns inte dokumenterad eftersom den endast bestod av diskussioner som fördes mellan några tjänstemän på PTS.

Den extremt höga täckningsgraden leder till samhällsekonomiska kostnader som inte kan försvaras kommersiellt eller regionalpolitiskt. Inte ens för marksänd TV är täckningen hundraprocentig eftersom marginalkostnaden blir för hög.

Enligt Lars Hultkrantz, professor vid Dalarnas Högskola, ledde licenstävlingen till ett samhällsekonomiskt slöseri. Mobilkonsultföretaget Northstream har beräknat att täckningen av de sista 2,5 procenten av befolkningen kostar ca. 10 miljarder kronor. Enligt konsultföretaget McKinsey hamnar Sveriges utbyggnadskostnader, dvs. kostnaderna för företagen, för 3G i topp i Europa trots att licenserna i Sverige alltså var gratis. Då ingår inte kostnaderna för effekterna på miljön. Miljökostnader har PTS överhuvudtaget inte beaktat.

Det är givetvis så att PTS inte fått något fribrev att utelämna miljöeffekter. Externa effekter är sedan många år praxis i kalkyler över samhällsekonomiska kostnader. De miljökostnader som man borde granskat är energiförbrukning, miljökostnader för material, landskapsförfulning och risker med mikrovågsstrålning.

Professor Erik Dahlquist har gjort beräkningar som visar att energibehovet, enligt de ursprungliga planerna med 72 000 basstationer i ett fullt utbyggt 3G-nät i Sverige med fyra operatörer, kan bli så högt som 5-7 TWh per år. Det motsvarar årsproduktionen hos ett normalstort kärnkraftverk. Det är basstationernas kylning som står för huvuddelen av effektbehovet.

Vid samtal med Erik Dahlqvist menar han att 25.000 basstationer nu är ett rimligare antagande. På Ericsson beräknar man energiåtgången till max 1 TWh. Diskussionerna och räknandet lär fortsätta, men energiåtgången är hursomhelst helt klart betydande.

Först efter att licenstilldelningen var klar och villkoren för utbyggnaden slagits fast, gav dåvarande miljöminister Kjell Larsson Boverket i uppdrag att belysa vilken effekt utbyggnaden får på landets natur- och kulturvärden.

I utredningsuppdraget saknas emellertid hälsoaspekter och eventuella risker för människor och påverkan på djurliv av den ökade exponeringen för mikrovågsstrålning. Detta trots att antalet sändare trefaldigas och att i princip varje svensk person utsätts för en ny typ av strålningsexponering.

Att det är en ny sorts strålning bekräftas av Bertil Persson, professor i radiofysik i Lund:
- 3G tekniken skiljer sig mycket från GSM. 3G är en mycket bredbandig brussignal där man skickar in koder i signalen till skillnad från GSM som är en regelbunden signal med mycket bestämt frekvensinnehåll. Det är ur biologisk synpunkt två fullständigt olika verkningsmekanismer.

- Det är en hårresande nonchalans från myndigheter och regering att gå ut och täcka hela Sverige med 3G-master utan att veta vad detta får för konsekvenser. Vi exponerar hela befolkningen för något som vi inte har en aning om hur det påverkar oss.

En holländsk rapport slog nyligen larm om att strålningen orsakar huvudvärk och yrsel.

Professor Lars Emmelin, Blekinge Högskola, har bl.a. pekat på att 3G-beslutet medför en stor risk för en omfattande och onödig påverkan på miljön genom en forcerad utbyggnad och täckning samt att människors oro för strålningen inte tas på allvar.

Lars Ilshammar, f.d. medlem i IT-delegationen, har kommenterat utbyggnadsbeslutet i en artikel, som passande nog döpts till "3G = 3 gånger feltänkt": Ekonomi - fyra parallella nätverk är slöseri med resurser både vad gäller ekonomi och frekvensutrymme.

Miljö - ett större antal sändarmaster förfular miljön, leder till högre elektromagnetisk bakgrundsstrålning och energiåtgång för att kyla alla dessa sändare. Demokrati - "Beslutsfattarna passade också på att glömma bort att svenska folket har rätt till insyn och påverkan".

3G-avtalet innebar att man från PTS sida förutsatte att hela svenska folket skulle vilja ha 3G-systemets tjänster med de för- och nackdelar som det för med sig, utan att ha gjort någon marknadsundersökning eller enkät om detta. Plussidan i samhällskalkylen, "nyttan", framstår som svag och tvivelaktig. I många fall finns fungerande substitut, fast telefonanslutning eller GSM-abonnemang, där de flesta av tjänsterna finns tillgängliga. Från politiker- och tjänstemannahåll verkar det vara en allmän föreställning om den tekniska utvecklingens välsignelser och inte någon konkret bild av nyttan som styrt inställningen till 3G-utbyggnaden.

- 3G skulle vara en motor i den europeiska tillväxten ungefär som Internet har varit, telefonin en gång i tiden, faxen och allt detta, sade Björn Rosengren, dåvarande näringsminister, den 21 juni 2001. Dyra 3G-licenser i kombination med krisen inom telekombranschen hotade EU:s tillväxt, hävdade han. Börserna hade stort telekominslag. Går det dåligt för telekomindustrin, så går det dåligt på börsen och därmed med miljarder av statliga medel, bland annat pensioner, som i börsyran på 90-talet placerades på börsen.

Frågan kvarstår varför vi på detta sätt ska subventionera telekombranschen? Det är inte svårt att räkna ut vem som tjänade på tävlingsresultatet: systemleverantörerna, däribland Ericsson. GSM-marknaden började bli mättad och då måste nya produkter fram för att bibehålla de enorma försäljningsframgångarna från 90-talet då Ericsson var svensk ekonomis guldkalv.

Regeringen var ett lätt byte för Ericsson som hotade att flytta från Sverige.
- Man var givetvis lyhörd för Ericssons inställning i frågan. Samtidigt skulle Telia säljas ut, vilket även det förmodligen gynnade tanken på att inte belasta telekombranschen med dyra licenser, säger Lars Hultkrantz.

- 3G-licenserna fördelades under den värsta IT-boomen. Vanliga ekonomiska spelregler gällde inte. Den snabbhet och berusning som var kännetecknande för beslutet ledde till att många fel begicks, säger Lars Ilshammar.

I kommunerna råder det stora missuppfattningar om beslutet om 3G-utbyggnaden. Den mest uppseendeväckande missuppfattningen är att det är riksdagen som har fattat beslut om att 99,98% av befolkningen ska ha tillgång till 3G.

3GIS skriver den 12 september 2003 till Eksjö kommun att "Alla licensinnehavare av 3G licenser är skyldiga att se till att före utgången av 2003 täcka 99,98% av Sveriges befolkning. Detta är ett beslut av Sveriges Riksdag och uppfyllandet kontrolleras av Post & Telestyrelsen".

Exempel kan även hämtas från Skellefteå kommun där kommunfullmäktigeledamoten Lennart Gustavsson i en motion skriver följande: "Riksdagen har beslutat att ett nät för en ny mobiltelefonistandard, UMTS, i dagligt tal kallad 3G, ska byggas ut. Före ingången av 2004 ska 99,98 % av befolkningen ha tillgång till det nya nätet". Miljöministern hävdar i ett brev daterat 14 oktober 2003 att beslutet om 3G-utbyggnaden är fattat i demokratisk ordning. På frågan om vad miljödepartementet menar med demokratisk ordning ges svaret att det är ett EU-beslut och ett riksdagsbeslut. Men vid ytterligare förfrågan kunde det refererade riksdagsbeslutet inte hittas… Det är givetvis oerhört vilseledande om beslutsfattare över hela landet bibringats uppfattningen att det finns ett riksdagsbeslut på 99,98% täckning. 3G-förespråkarna är inte sena att utnyttja förvirringen och försöker inte tillrättalägga fakta i målet utan driver ärendena vidare under delvis falska förespeglingar: att riksdagen och regering har bestämt detta. Över hela landet sväljer beslutsfattare okritiskt effekterna av det ogenomtänkta spelet om 3G.

I flera affärstidningar har man varnat för att 3G riskerar att bli en ekonomisk katastrof. Henrik Tjernberg sade i Svenska Dagbladet i november 2002 att "3G riskerar att bli vår tids största samhällsekonomiska katastrof, vars kostnader och följder vi kommer att drabbas av länge."

Sannolikheten att han får rätt är ganska stor. Alla företags akilleshäl är efterfrågan på produkterna och tjänsterna. Framtiden ser mörk ut när mångmiljardinvesteringar görs på obefintliga marknadsmässiga grunder och badwillen ökar i takt med motståndet mot utbyggnaden. Björn Gillberg har dessutom varnat för skadeståndsanspråk i miljardklassen. Men än värre, ur demokratisk synvinkel, är att vi håller på att fullfölja ett beslut som skulle ha fattats i demokratisk ordning men som inte finns.

I december 2003 lämnade Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, rapporten "Forskning om elöverkänslighet och andra effekter av elektromagnetiska fält" till regeringen. En arbetsgrupp bestående av Maria Feychting, Yngve Hamnerius och Lena Hillert under ledning av Anders Ahlbom, professor i epidemiologi vid Karolinska Institutet, hade granskat studier från år 2000 och senare inom detta område. Rapporten, som sägs koncentrera sig på studier på symtom som framkommit från år 2000, är grovt vilseledande då den både utelämnar eller avfärdar studier på felaktiga grunder som visat på skadliga effekter av mobilstrålning.

Arbetsgruppen riktar inledningsvis generell kritik mot de epidemiologiska studier som granskas eftersom det är tvärsnittsstudier som "undersöker den samtidiga förekomsten av symtom och exponering utan att ta hänsyn tas till det tidsmässiga förhållandet mellan dem". Det påstås att detta är "en allvarlig begränsning".

Vad är det man egentligen efterlyser? Studierna handlar om hur de exponerades hälsosymtom förhåller sig till en kronisk exponeringssituation. Och när det gäller de symtom som undersöks så talar mycket litet för att de kan uppträda först efter ett visst antal år, som exempelvis då det gäller cancer. Däremot lider alla studier som friskriver mobiltelefonanvändande från cancerrisker av den allvarliga bristen på rimligt tidssamband då uppföljningstiden är så kort att inga cancereffekter egentligen kan observeras.

Arbetsgruppen riktar inte någon tidssambands-kritik mot den studie som senare granskas i rapporten, TNO, där liknande symtom studeras och där motsvarande kritik i stället vore på sin plats. Arbetsgruppen verkar ha gjort sitt bästa för att förvilla.

När det gäller Navarrostudien har arbetsgruppen tagit miste när den kritiseras för att "inte relaterat förekomst av symtom till exponeringsnivå" och därefter avfärdas med motiveringen att det är "omöjligt att tolka resultaten". Till skillnad från Santinis studie mätte forskarna också upp den faktiska nivån av GSM-strålning som fanns i hemmet hos deltagarna i studien och varje mätresultat adderades till den individuella informationen i frågeformulären.

I tabell 2 i Navarrostudien redovisas just det som arbetsgruppen påstås inte har gjorts: "Correlation Coefficient between Severity of the Reported Symptoms and the Logaritm of the Measured Electric Field". Intressant att notera är att det är först efter det att frågeformulären inlämnats och deltagarna skattat sina symptom, som forskarna mätte upp strålningen i hemmen och därefter vid den statistiska bearbetningen såg samband mellan exponering och symtom. Deltagarna har således redovisat sina symtom ovetandes om den faktiska strålningsnivån. Ytterligare statistisk bearbetning har nyligen genomförts tillsammans med Dr Gerd Oberfeld från Salzburg , där sambandet mellan uppmätt strålningsnivå och ohälsa yttermera bekräftats.

I rapporten redogörs för hur deltagarna valts ut och hur stort bortfallet var. Mätningar av exponeringsnivån har gjorts hemma hos varje deltagare. Basstationer som har väckt protester när de uppfördes uteslutits i syfte att eliminera påverkan på deltagarna. Deltagarna fick enbart information om att undersökningen skulle studera den omgivande miljöns påverkan på människors hälsa. Elektromagnetiska fält eller basstationer nämndes inte.

Den hypotes som skulle prövas var att det inte fanns något samband mellan exponering för elektromagnetiska fält från en antenn för mobiltelefoni och (påvisbara) effekter hos människor. Kanske var det därför som forskarna valde så kort exponeringstid som 15-20 minuter 3770 ggr under gällande gränsvärde, mätt i milliwatt per m2. Kanske är det även därför som det inte tydligt framgår av rapporten att exponeringstiden var så minimal. För att få tydligt besked om exponeringstidens längd har en fråga måst ställas till ansvarige professor Zwamborn . Men häpnadsväckande nog räckte den korta exponeringen för att ge statistiskt signifikanta symtom. Vidare visade studien att de som anmält hälsoproblem från närliggande basstationer (grupp A), vid exponeringen (som var dubbelblind) reagerade betydligt starkare än den grupp som bestod av personer som tidigare inte hade märkt någon negativ påverkan (grupp B). Det innebär att studien belägger att vissa människor reagerar mer än andra för elektromagnetiska fält.

För grupp A gav UMTS-exponeringen ökad svårighetsgrad för 21 av de 23 symtom som ingick i studien. För följande symtom var försämringen signifikant: yrsel eller illamående, nervositet, ont i bröstet eller känsla av att inte få tillräckligt med luft, domningar eller myrkrypningar, svaghetskänsla, koncentrationssvårigheter, förströddhet samt ouppmärksamhet.

Om regeringen i stället frågat forskare som Perretta eller Oberfeld om det aktuella forskningsläget skulle svaret blivit att gränsvärdet omedelbart måste sänkas kraftigt till 0,001 mW/m² (dvs 10 miljoner gånger under det svenska för 3G!) och att det numera "finns en stor och samstämmig mängd vetenskapliga belägg för biologiska mekanismer som stödjer slutsatsen att radiofrekventa fält orsakar neurologiska sjukdomar". Alltså en helt annan verklighet än den som arbetsgruppen förmedlar.

Enligt arbetsgruppens retorik är meningen att belysa kunskapsläget och bidra med objektivt informationsunderlag för regering och myndigheter. Men det som arbetsgruppen faktiskt gör är att dölja och förneka risker med strålning från mobiltelefoni. De som blir vilseledda - och möjligen vill bli vilseledda med tanke på de personer som ständigt får utredningsuppdragen - är regering, politiska beslutsfattare och myndigheter som okritiskt anammar FAS-rapportens falska budskap.

De som blir drabbade av konsekvenserna av vilseledningarna är hela svenska folket, de mycket hårt utsatta elöverkänsliga vars mänskliga rättigheter på det här sättet fråntas dem och en hel uppväxande generation av barn och ungdomar. I allt tätare takt kommer larm om hur stress, depression, ledvärk och sömnsvårigheter drabbar allt fler och allt yngre. Och mot bakgrund av Ahlboms och Feychings bekräftelse att längre tids exponering fyrdubblar risken för hörselnervstumör är situationen akut.

Torsdagen den 25 augusti hölls ett möte i Värnamo. Orsaken är att det hade blivit "oreda".

"Oredan" i Värnamo består i att en oberoende konsult och expert i strålningsfrågor, Clas Tegenfeldt, utfört mätningar av strålningsnivån från 3G-antenner i Värnamo. Två privatpersoner hade ifrågasatt lämpligheten i att 3GIS placerat mobilantenner på byggnaden som hyser ett daghem. Allt hade fram till dess varit "frid och fröjd": Ångpanneföreningen hade gjort mätning på samma platser och funnit att strålningen var långt under gällande gränsvärden. Men så kom Tegenfeldt och mätte och rapporterade att strålningen var bland de högsta nivåer som han uppmätt i Sverige. Det ledde till att 767 personer skrev på en protest mot antennernas placering. Det är detta som är "oredan" i Värnamo.

Närhelst det dyker upp "oreda", vänder sig industrin till sin pr-firma SSI, Statens Strålskyddsinstitut. Institutet ska enligt det officiella uppdraget skydda allmänheten, dvs varje svensk medborgare, mot skadlig strålning. SSI ska, utåt sett, vara en instans som tidigt ska upptäcka risker med strålning och skydda oss mot dessa. Men det är det officiella uppdraget. Inofficiellt tycks uppdraget i stället vara att skydda industrin och strålningen när det uppstår oreda och oro bland befolkningen.

Sveriges kommuner får i skrivelsen veta att det "framförallt saknas en tabell som visar hur de uppmätta nivåerna av strålning är i förhållande till gällande riktvärden". Om man redovisar uppmätta värden i förhållanden till gällande riktvärden är nämligen nivån i Värnamo och de som kan komma att uppmätas på andra platser i Sverige, mycket låg. Det, om något, kan man vara helt säker på. Då blir det frid och fröjd i landet. Lars Mjönes och Lena Hyrke poängterar att man måste jämföra alla mätningar med "riktvärdet" för att det ska "vara möjligt för uppdragsgivaren att förstå". Riktvärdet är i sin tur, enligt Mjönes och Hyrke, "satt till en nivå som är 50 gånger lägre än den lägsta nivå där forskarna funnit oönskade hälsoeffekter".

Och skulle du uppleva symtom i form av sömnstörningar, huvudvärk och yrsel, vilket visats i "oseriösa studier" sedan man satt upp en antenn i din närhet, vänd dig inte till SSI. SSIs officiella uppdrag är nämligen att "skydda allmänheten mot skadlig strålning". Blir du sjuk av strålningen från en mobilantenn, tillhör du inte allmänheten längre. Då är du elöverkänslig. Och elöverkänslighet finns inte. Räkna inte med att du skulle räknas. För om SSI skulle räkna alla, skulle det ställa till förfärlig oreda….